När psykiatrisk vård riktas mot människor som mår och fungerar på ett sätt som tidigare betraktats som normalt och friskt, men där dessa människor (och/eller deras anhöriga) själva betraktar sig som psykiskt sjuka på ett sätt som kräver medicinsk vård, och där kultur och regelverk utformats på ett sätt som gör det svårt för vården att neka dem det. På detta vis uppstår en slags vård som syftar till att maximera den biologiska maxpotentialen hos patienten snarare än att lyfta patienten till samhällets normalintervall för funktionsnivå och psykiskt mående, vilket skiljer det åt från traditionell psykiatrisk syn på psykisk sjukdom. På detta vis liknar det plastikkirurgins skönhetsoperationer av personer utan några objektiva deformiteter som normalt skulle indicera kirurgi. Ej att förväxla med “biohacking,” då detta begrepp bör reserveras för personer som inte uppfattar sig som psykiskt sjuka, men ändå vill må eller fungera ännu bättre och uppnå sin biologiska maxpotential, ofta med hjälp av medicinska interventioner som blodprover och kosttillskott. Som regel ser dessa personer det själva som att de strävar mot något utöver det normala och förväntar sig inte att vården ska avsätta resurser åt dem.